Idag, en månad efter det hemska beskedet, tar jag mod till mig och skriver om bortgången av Michael Jackson, en legend inom musiken. Han var en person som världen aldrig kommer att glömma. Hans musik var otrolig, han var ett geni inom det området- ingen tvekan om det. När såna här saker händer så måste man ändå försöka se det på den ljusa sidan. Vi är glada över att han fanns, och han lever kvar i sin musik. Vi har ju trots allt kvar det vi tyckte mest om med honom- hans musik. Hans familj däremot, de har inte kvar det de tyckte om mest hos honom. Vi är ändå några av de minst drabbade. Jag hoppas att alla snart kommer att kunna se igenom tidningarnas lögner. Det är sorligt att de är så desperata när det gäller att söka uppmärksamhet. Take it easy, skänk en tanke åt Kungen av Pop.

Idag kom jag hem ifrån Helsingborg, blev tyvärr inte speciellt många konserter, ingen alls faktiskt, vi hade fullt upp med att vara skumma. Det var roligt, men jag har riktigt ont i nacken för att kudden trillade ner på golvet hela tiden.

Nu börjar faktiskt nervositeten inför gymnasiet komma. Jag har ju faktiskt ingen aning om vad för människor som ska gå i min klass, och ingenting. Allting är helt enkelt nytt. När jag skulle börja högstadiet så hade jag iallafall gått på samma skola som några av dem förut, och vissa hade gått i samma klass. Nu vet jag ingenting.
Men hitills har jag nästan bara hört bra saker om skolan, så det ska nog bli bra. Dessutom ska jag gå musik, det är klart att det kommer lösa sig. Jag längtar också, något extremt. Vill starta ett riktigt bra band och spela och.. ja. Ha en anledning till att verkligen VAKNA på morgonen. Ingen annan som känner så?